Retro har blivit en estetisk rörelse som sveper genom filmvärlden. Allt fler moderna filmer lånar friskt från 1980- och 1990-talets färgpaletter, musik, berättarstrukturer och praktiska effekter. Det handlar inte bara om uppföljare eller remakes, utan om helt nya filmer som använder retrovibbar för att skapa något unikt, underhållande och tidlöst.
Men varför är nostalgi så stark just nu – och vilka aktuella filmer fångar retroandan bäst?
Nya filmer med tydlig retro-vibe (2024-2026)
Här är några av de senaste filmerna som är släppta och som starkt bär med sig arvet från 80- och 90-talet:
Ghostbusters: Frozen Empire (2024)
En direkt fortsättning på den nostalgiska Ghostbusters-återkomsten, där både nya och klassiska karaktärer får samsas. Filmen är proppad med tonvis av 80-talsreferenser, estetik och humor.
Beverly Hills Cop: Axel F (2024)
Axel Foley är tillbaka som Snuten i Hollywood – och trots att världen runt honom är modern känns filmen som en rak hyllning till den tidens actionkomedier. Synthsoundtrack, snabba repliker och den där typiska “Eddie Murphy-viben”.
The Iron Claw (2023-2024)
Trots att den utspelar sig i wrestlingens 80-tal är det filmens stämning, smink, foto och tonalitet som gör att den känns retro på riktigt.
Damsel (2024)
Inte retro i handling, men visuellt och emotionellt lånar den mycket från 80-talets fantasyfilmer – tänk Legend eller The Princess Bride – med praktiska miljöer och en setup som känns klassiskt äventyrlig.
Rebel Moon: Part 1 & 2 (2023–2024)
Zack Snyder bygger en sci-fi som lånar från 70- och 80-talets rymdopera, t.ex. Star Wars och Flash Gordon. Storslagna miljöer och retrofuturistiska designs balanseras med modern teknik.
Furiosa: A Mad Max Saga (2024)
Mad Max-franchisen är en levande relik från 80-talet, och även om Fury Road och Furiosa är moderna produktioner, känns estetik och actionstil som en kärleksförklaring till franchiseursprungets era.
Alien: Romulus (2024)
Alien: Romulus är en fristående berättelse som utspelar sig mellan Alien (1979) och Aliens (1986), där en grupp unga kolonister hamnar i rena mardrömmen ombord på en övergiven rymdstation. Filmen har hyllats för att den tydligt försöker återknyta till originalets “skräck i trånga korridorer”-känsla och praktiska effektestetik, även om vissa inslag har fått kritik för att sticka ut visuellt. Resultatet är i bästa stunder en riktig “haunted house in space”-vändning tillbaka till seriens rötter.
Tron: Ares (2025)
Tron: Ares fungerar som en lös uppföljare/reboot av TRON (1982)där en superintelligent digital krigare (Ares) tar klivet från den digitala världen in i vår verklighet, med fokus på konflikter mellan tech-giganter och AI som både verktyg och vapen. Mottagandet har varit mer blandat, men många lyfter fram att filmen är extremt stilren och snygg, med en tydligt pulserande retrofuturistisk look och en tungt drivande musikprofil (bl.a. Nine Inch Nails fantastiska soundtrack). Kort sagt: mer “audiovisuell upplevelse” än storymästerverk – men absolut rätt för den som är ute efter neon, synthvibb och Tron-estetik.
Det är tydligt: retro är inte dött – det är helt levande.
Varför vi älskar 80- och 90-talet mer än någonsin
Det är ingen slump att retrovågen är starkare idag än för bara några år sedan. I en värld fylld av snabba klipp, digitala effekter och ständiga uppdateringar erbjuder 80- och 90-talets estetik en annan känsla:
En charmig praktikalitet.
På 80- och 90-talet dominerade praktiska effekter, handbyggda modeller, neonljus, analoga instrumentpaneler och verkliga stunt. Många moderna filmskapare längtar tillbaka till märkbart fysiska världar som inte ser “perfekta” ut.
Trygg nostalgi i turbulenta tider.
När samtiden är rörig vänder sig människor ofta till epoker som känns bekanta och lättsamma. Att uppleva en film som “känns som då” kan ge både tröst och vardagsflykt.
Estetik som äntligen tas på allvar.
Synthwave-musik, VHS-filter och neon har länge blomstrat i internetkulturen – nu gör de entré i mainstreamfilm.
Retro är inte gammalt – det är tidlöst.
Synthwave, neon och VHS-drömmar i dagens film
Synthwave-musiken har länge levt i digital subkultur, och nu börjar filmvärlden använda dess estetik mer konsekvent. Neonljus, kontrastfull belysning, rosa-lila färgscheman och snabba rack-fokus är alla visuella signaler som säger “det här är retro – men nytt”.
Ta filmer som Drive (2011) och The Guest (2014) som tidiga exempel. Den vågen kulminerade i tv-serier som Stranger Things, och nu spiller estetiken ut i breda blockbusters.
Det är den visuella motsvarigheten till att sätta på ett kassettband.
Praktiska effekter gör comeback – AI och CGI är inte allt
Även om moderna filmer använder CGI, finns ett tydligt skifte tillbaka mot praktikalitet. Många regissörer – från Nolan till Villeneuve – föredrar fysiska modeller, riktiga set och verkliga ljusförhållanden.
Detta ger en look och känsla som ligger mycket närmare 80- och 90-talets action, sci-fi och fantasy.
När en explosion är riktig, när en bil verkligen flippar runt, när en rymddräkt är byggd på riktigt – då känns det i magen.
Sånt går inte att fejka, hur avancerad tekniken än blir.
Retrofilmer som talar till en ny generation
Det är inte bara de äldre fansen som driver retrovågen. Yngre tittare, som växt upp i en digital överbelastad värld, söker autenticitet – och retrofilmer erbjuder:
- långsammare berättande
- mer fysiska effekter
- tydligare musikteman
- ikoniska karaktärer
- mindre “polerad” estetik
Det är ett visuellt språk som sticker ut i en tid när många filmer ser likadana ut.
Vart är retro-vågen på väg?
Mycket tyder på att retrotrenden inte är en kort hype, utan en långsiktig rörelse. Filmskapare som vuxit upp med 80- och 90-talets filmer gör nu sina egna verk – och deras barndoms influenser syns i allt de skapar, från färg till musik och manusstruktur.
Med nya tekniska möjligheter kan retroestetik nu kombineras med dagens filmstandard. Resultatet är filmer som både känns bekanta och nyskapande.
Vi ser alltså början på något stort: en tid där nostalgi, futurism och modern filmteknik smälter samman till något helt nytt.
Läs även:
De mest inflytelserika kultfilmerna från 80- och 90-talet
De bästa filmerna från 80-talet i alla kategorier
De 20 mest tidstypiska filmerna från 80-talet
Star Wars ordning – En tidslinje för Star Wars filmerna
De bästa Postapokalyptiska filmerna från 80-talet del 1
FAQ
En retrofilm är oftast en modern film som medvetet lånar känsla, stil eller berättarspråk från en tidigare era – ofta 80- eller 90-talet. Det kan handla om musik, färgpalett, klippning, praktiska effekter, karaktärstyper eller en klassisk “äventyrsfilm-känsla” som känns igen direkt.
Nostalgi fungerar för att den väcker trygghet och igenkänning i en tid där allt går snabbt och mycket känns osäkert. Dessutom har publiken som växte upp med 80- och 90-talsfilm blivit vuxen och efterfrågar samma sorts upplevelser – samtidigt som yngre tittare upptäcker estetiken som något nytt och annorlunda.
Nej. Visst finns det många uppföljare, reboots och återbesök, men retrovågen syns också i helt nya filmer som inte bygger på gamla varumärken. Många filmskapare använder retro som ett formspråk snarare än som ren återvinning.
80-talets visuella identitet är stark och tydlig: neon, synth, kontrast, praktiska effekter och ikoniska musikteman. Det är en era där film ofta känns mer fysisk och “hands-on”, och där en tydlig stil får ta plats utan att allt måste se hyperrealistiskt ut.
Ja, musik kan vara halva retroeffekten. Synthiga teman, trummaskiner, pulserande basar och nostalgiska melodier skapar direkt en tidsmarkör och ger modern film en känsla av VHS-era, arkadhall och nattkörning – även om filmen utspelar sig i nutid.
I många produktioner, ja – åtminstone som ett medvetet val. Många regissörer kombinerar praktiska effekter med digitala för att få en mer trovärdig och “taktil” känsla. Publiken märker ofta skillnaden, särskilt i action, sci-fi och creature-effekter.
Action, sci-fi, skräck och äventyrsfilm är mest mottagliga eftersom de historiskt sett var som mest ikoniska under 80- och 90-talet. Men retroinfluenser syns även i komedi, drama och romantik, ofta genom foto, musik eller tidsmarkörer.
Det mesta tyder på att den fortsätter, men kanske i en mer förfinad form. Retro har blivit ett etablerat uttryckssätt som filmskapare kan använda för att skapa stämning och identitet. Snarare än att “gå över” kommer den troligen smälta samman med nya trender och bli en del av modern filmgrammatik.
